Brännblåsa!

Fredagskvällen sänker sig och familjen har satt sig till bords för att avnjuta kvällsvarden. P hade tidigare berättat att A bränt sig på fingret under dagen, då han använt limpistolen på förskolan. Han har, enligt pedagog R, grinat tills han fick ett plåster, medan pedagog M sa att hon inte tänkt ge honom nåt, vilket är helt OK för mig.... blöder man inte behövs inget plåster! (Hemma är detta är ett intern skämt vi har: "Du är `alldeles för liten´ för att använda limpistolen! Det kommer inte på fråga!!!" osv.)
När vi satt oss till bords sa jag med allvarlig röst att jag hört talas om olyckan som skett under dagen, och då följde denna lilla berättelse av A:

"Jag brände mig på limpistolen. Jag fick inget plåster förrän vi åt mellis. Jag tjatade och tjatade och tjatade... sen fick dom ...... tuppjuck.... åsså hämtade dom ett plåster!"

P och jag håller nästan på att skratta ihjäl oss!

"Vem var det som fick tuppjuck?", frågade jag.

"Båda två, M och R!", fick jag till svar.

"Sa dom: Nu får jag tuppjuck!?"

Tystnad en stund....

"Näe, men jag såg på dom att dom fick tuppjuck!

"Vilken tur du hade! Det har väl aldrig hänt här hemma att du fått som du velat, för att du tjatat?"

"Näää!"

Vi skrattade hjärtligt hela familjen, och A passade på att säga "tuppjuck" ett irriterande antal gånger, under middagen som följde!

Förskolan ska ju enligt Lpfö komplettera hemmet, och här verkar vi ju verkligen komplettera varandra.... Vi får också tuppjuck ibland (läs OFTA), men vi brukar vägra falla för tjat! :-D

Vår kille går på världens bästa förskola! Jag blir alldeles gråtmild när jag tänker på att detta är sista terminen... Pedagogerna gör ett jättejobb med en stor barngrupp! Tack för att ni tar hand om vår pojke när vi själva inte kan. Tack för att ni låter honom tillverka otaliga svärd av det ena materialet knepigare än det andra. Och tack för att det syns på er att ni får "tuppjuck" på honom ibland... Det känns ärligt på nåt sätt;-D