Sorgligt...

I dagens tidning läste jag att en kvinna som jag jobbade med för tiotalet år sedan, har avlidit.

Jag kände henne då.

Inte nu.

Jag blev ledsen.

Hon fick leva i 58 år.

Det är inte särskilt länge.

En elak sjukdom tog befälet, och bestämde att hon inte längre skulle vara...

Det är obeskrivligt grymt.

Det för tankarna till hur kort livet kan vara...

Att vissa av oss bara ska få vara med en liten stund.

Att vissa av oss kanske aldrig får se våra barn växa upp.
Att vissa kanske inte ens ska få bli stora.

Tanken är hemsk...

Min pappa dog när jag var ett barn.

Han blev 34 (?) år .

Ibland undrar jag,

ifall det är så att vi kommer

till himlen när vi dör,

om min pappa då kommer att vara en ung man,

och jag en (förhoppningsvis) gammal gumma?

Vore inte det lite fränt?!

Frågan är om vi skulle känna igen varandra?

Du som läser detta...

Ta hand om dig!