Oj då...

Fråga mig inte hur det gick till men, under middagen idag kom jag och

pojkarna in på samtalsämnet "transplantationer".

Steget från "transplantation" till "donation" var ju inte så långt, så jag babblade på och gav exempel på att om jag t ex skulle råka ut för en olycka och bli hjärndöd, så skulle man kunna ge mitt hjärta till nån som behövde det, och som på så vis skulle kunna överleva.

Vidare talade jag om hur man, om man är beredd på att ta emot ett organ, också måste vara beredd på att donera ett om olyckan skulle vara framme!

Jag plockade också fram donationskortet och förklarade vad det innebär.

Det jag inte omedelbart märkte var, att mina pojkar slutat äta och istället börjat gråta...

Jag hade gjort dom helt förtvivlade med mitt dödenprat, och nu satt dom och

grät vid tanken på den dag då jag inte skulle finnas mer.

Kardinalmisstaget här var nog att jag använde mig själv som exempel?!

Jag fick säga förlåt!

Min avsikt var ju inte att göra dom ledsna.

Jag ville ju bara förklara hur fantastiskt det är att skickliga läkare

 kan rädda dödligt sjuka och skadade människor till ett fortsatt liv!

Sen fick jag försäkra pojkarna om att man gjort allt för att rädda donatorns liv,

innan man beslutar att ta dennes organ!

Jag är visst inte alltid så pedagogisk?!